Hur kommer det sig att du har blivit så teknisk?
Jag hjälper pappa med bromsklossbyte på vår Renault 16, cirka 1983.
Frågan har ställts mig många gånger. Inte minst efter att jag med orden ”prova nu!” och dammet virvlande om benen rest mig upp efter att ha suttit dubbelvikt bakom någon ljudanläggning som, just i det ögonblick när den behövts som bäst, bestämt sig för att den inte vill vara med längre.
Faktum är dock att jag inte ser mig själv som särskilt teknisk, i ordets rätta bemärkelse. Jag är egentligen ganska klumpig när det kommer till praktiska saker… ja, egentligen kanske när det gäller det mesta. Men jag har, allt sedan barndomen, haft ett stort intresse för teknik, och framför allt hur de tekniska saker som vi omger oss med i vardagen egentligen fungerar.
Detta intresse kan i vissa fall övergå i vad vissa kallar ren besatthet. Särskilt som barn fick jag många att höja på ögonbrynen när jag i perioder kunde bli helt fixerad vid någon teknisk innovation, och ägna timmar, dagar och veckor för att lära mig allt om hur den drevs och fungerade. Fyrar, cirkulationspumpar, bandspelare, klockor, rymdraketer och speldosor… allt utforskades med nästan manisk intensitet.
1988, när jag var tio år gammal, öppnade Teknikens Hus i Luleå, inte långt ifrån där jag växte upp. Det kom att bli något av ett andra hem för mig. På den här tiden var inträdet fritt, och jag hade därför tillfälle att besöka huset mer än en gång i veckan.
Jag kanske inte är lika intensiv dessa dagar, men även mitt (någotsånär) vuxna jag har svårt för att inte låta sig fascineras av tekniska prylar. Även om jag inte kan programmera, och inte heller har så stor erfarenhet av att bygga hårdvara från grunden, så har jag alltid haft lätt för att förstå mig på datorer och annan vardagsteknik. Så länge jag kan minnas – såväl i grundskolan som under senare utbildningsår – har de i klassen vänt sig till mig när det gäller att rigga eller problemsöka annan teknik, och jag har tagit mig an uppgiften med stort intresse och entusiasm.
Men jag har också alltid varit intresserad av typisk ”analog” teknik, och i mitt hem kan du bland annat finna ett antal klassiska skrivmaskiner, vevgrammofoner, speldosor, gökur och annat jag oftast hittat billigt på diverse loppmarknader och second hand-butiker. I vissa fall har jag lagat eller renoverat dem på egen hand. Dessutom är jag sedan 2004 även stolt ägare av en Renault 16 från 1975, som får rulla varje sommar.
Så, hur började det egentligen?
Jag hade ett stort intresse för retroteknik, redan innan den ens var retro! (Cirka 1979)
Mina starkaste minnen från barndomens ”lekis” är hur jag drar ut en stor trälåda ur en hylla, bär med mig den till ett eget hörn och öppnar den under högtidliga former. Inuti finns en för mig helt ovärderlig skatt, bestående av 4,5-voltsbatterier, miniatyrlampor, några elmotorer, och ett oräkneligt antal kabelbitar i olika färger. Medan de andra flickorna lekte mamma-pappa-barn med dockorna i lekhuset satt jag i stället och lärde mig skillnaderna mellan parallell- och seriekoppling. Jag kunde inte förstå hur mina jämnåriga var så ointresserade av något så oändligt fascinerande som elström.
Man brukar väl säga att vissa saker ”sitter i generna” om man till exempel tagit över ett intresse från sina föräldrar. I mitt fall så vet jag bara att det definitivt är uppväxtmiljön som påverkat mig – mer specifikt vad jag kallar för ”mitt spanska arv”.
Pappa Pedros familj, cirka 1944 i Montefrio, Spanien. Från vänster farfar Pedro, framför honom Ramon, Antonio, Paco, José, farmor Filomena och framför henne pappa Pedro.
Min pappa, Pedro, föddes 1940. Han växte upp på landsbygden strax utanför Granada, i ett Spanien som var svårt sargat efter inbördeskriget. Hans far dog tidigt och min farmor uppfostrade ensam sina fem pojkar. För att ens kunna överleva var de tvungna att tillverka så mycket de bara kunde på egen hand, och förstås även återvinna saker i högsta möjliga mån. Det gällde att jobba med material som fanns tillgängligt. Och framför allt – man hjälpte varandra! Led någon nöd på något i granngården så ställde man genast upp, och delade sina resurser.
När det började bli dags för pojkarna att lämna gården bestämde farmor att en av dem skulle få studera vidare vid universitetet. Valet föll på Ramon, som var näst yngst i syskonskaran. Han var polioskadad och hade dessutom det bästa läshuvudet. José, den äldste, sökte sig ganska snart utomlands. Till sist hamnade han i norra Sverige, där han genast började jobba som frisör. Paco, näst äldst, stannade kvar på hemmaplan och tog över jordbruket. Antonio, mittenpojken, följde så småningom med José till Sverige, där han också jobbade som frisör.
Pappa Pedro på toppen av sin tjurfäktarkarriär, cirka 1966.
Pappa, som var yngst, sökte först sin lycka på hemmaplan. När ett turnerande tjurfäktningsteam passerade byn passade han på att gå på audition, och teamet imponerades av vad de såg. Han började snart tjurfäkta på proffsnivå, och det dröjde inte länge förrän han blev en av Spaniens främsta tjurfäktare. Vid den här tiden spelades också ett stort antal Hollywoodproduktioner in i Spanien, och parallellt med tjurfäktandet jobbade pappa en hel del som statist. (Man kan bland annat se honom skymta förbi i den gamla klassikern ”Villa Rides” från 1968).
Men tiderna var fortfarande svåra i Spanien. Vintern 1967 beslutade sig även pappa för att lämna landet, och börja jobba på sin bror Josés frisering i Luleå. Redan inom en timme efter han anlänt till tågstationen klippte han sin första kund. 1968 träffade han min mamma, (som var född och uppvuxen i Luleå), och de byggde så småningom hus i Gammelstad. De fick två barn; jag föddes 1978 och min bror 1983.
De flesta som känner min far tänker dock inte enbart på honom som frisör och tjurfäktare, utan snarare som ”mannen som inte tycker något är omöjligt.” Främst gäller detta när det kommer till att bygga eller laga saker. I efterkrigstidens Spanien fanns sällan några hantverkare att tillgå, och han lärde sig därför att göra det mesta själv. Han lagar bilar, installerar el, snickrar, agerar rörmokare, murare och urmakare.
1993 byggde han en husbil, vilket resulterade i att vi under många somrar åkte runt och semestrade i Sydeuropa. Hemmet är också fullt av små, tekniska innovationer, och när jag var liten var något av det bästa jag visste när han byggde leksaker och små maskiner åt mig, ofta av återvunnet elektronikmaterial. En fyr i trädgården? Inga problem, han hade ju en låda med gamla blinkersreläer i garaget, och ett överblivet ventilationsrör. Lysande snöglobar, läskiga spöken, speldosor och tåg… ingenting var för komplicerat.
Och givetvis älskade jag vartenda ögonblick som jag kunde tillbringa i garaget med honom. För även om han gjort liknande saker tidigare tog han sig alltid an varenda ny utmaning med samma fascination. Det är denna, nästan snudd på naiva, entusiasm som otvivelaktigt också smittat av sig på mig.
Pappa Pedro lagar bilar… som vanligt. (2016)
Samtidigt som pappa nog mötte alla kriterier för vad vi idag skulle kalla för en ”self made man”, så tog han även med sig någonting annat från sin spanska uppväxt – nämligen viljan att hjälpa andra, med de färdigheter och resurser han fått. Han är nu, i skrivandets stund, inne på sitt sjuttiosjätte levnadsår men frisk som aldrig förr. Till mitt barndomshem kommer alltjämt en strid ström av besökare varje vecka som söker hjälp med byggnationer, bilreparationer och annat. Han ställer alltid upp, och han försöker i möjligaste mån se till att folk får med sig bra grundkunskaper om problemet, så att de nästa gång kan lösa det själva, eller jobba självständigt.
Pappa har också lärt mig något annat ovärderligt – att de flesta teknikproblem egentligen är väldigt okomplicerade att lösa, bara man är lite metodisk. Gemene man ger upp alldeles för lätt, och många prylar hamnar på hyllan eller i soporna långt före deras tid är över. Om vi alla bara kunde bli lite mer tjurskalliga så skulle påverkan på miljön (och plånboken) minska markant.
Min alldeles egna Renault 16, från 1975, inköpt 2004.
Och mer eller mindre medvetet så har jag börjat gå i pappas fotspår. Ju mer jag lärt mig om teknik, och att laga saker, desto oftare har jag blivit utnämnd till ”tekniker” av bekantskapskretsen, klasskamraterna och på andra jobb som jag haft. Jag läste Multimedia Pedagogik/Teknik på universitetet, men det är främst under min journalistutbildning vid Kalix Folkhögskola och mitt senare jobb på en kulturförening i Umeå, (där vi bara hade tillgång till väldigt begagnad teknik) som jag började inse att jag verkligen kunde hjälpa folk på en mer avancerad teknisk nivå.
Här skapades grunden till det som skulle bli MejDej Teknikhjälp – att med så enkla medel som möjligt kunna erbjuda folk den hjälp de behöver för att hitta långsiktiga tekniklösningar i vardagen. Ibland sträcker sig dessa lösningar även bortom det tekniska – men MejDej är, som namnet antyder, en firma som erbjuder personliga, och inga fabrikssydda koncept.
Jag ser verkligen fram emot att syssla med det som är mina största glädjeämnen i livet – att få hjälpa folk, och att jobba med teknik. Vardagsteknik ska bygga broar och stärka relationer mellan människor. Jag är otroligt stolt och glad över att jag nu kan vara en länk i den kedjan.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.